Stella cyklar genom Lundagård efter en kväll på Tegnérs och lägger märke till statyn av skalden, professorn och biskopen Esaias Tegnér. Adam befinner sig också någonstans i parken när Ulrika ringer.
Lundagård står för det historiska, respektabla Lund: universitetet, lärdomen och den medborgerliga kontinuiteten. Parken anlades på 1700-talet på mark som ingått i ärkebiskopens medeltida anläggning; Tegnérstatyn avtäcktes 1853.
Mot den bakgrunden kan Stellas nattliga rörelser kännas gränsöverskridande. Men romanen frågar ständigt om hennes beteende verkligen visar skuld eller bara att hon har ett liv som föräldrarna inte förstår. Hur snabbt gör vuxna vanlig tonårssekretess till ett tecken på skuld?